Muskulära problem

Vid palpering, det vill säga när du undersöker hästen med dina händer, kan du upptäcka att vissa muskler är spända och ömma. Vad som orsakar ömheten kan variera.

Korsförlamning

När en häst får korsförlamning blir musklerna spända och ömma vid palpering Hästen får också en stelhet som ofta startar i nacken och sträcker sig över korset. Andra vanliga symptom är att hästen svettas, andas häftigare och får högre puls och feber. En häst som visar tecken på korsförlamning ska inte tvingas att röra sig mer än nödvändigt. Är det svalt i luften, lägg på den ett täcke och ring veterinären. Symptom på korsförlamning misstolkas ibland som kolik.

Muskelbristningar

Om en muskel sträcks över sin förmåga, till exempel om den inte är tillräckligt tränad för en viss rörelse eller om den inte är uppvärmd, kommer celler i muskeln att brista och det blir en blödning – muskeln sträcks ut. Muskelsträckningen kan utlösa en muskelinflammation. Inflammationen gör muskeln varm, öm och svullen eftersom det finns ökad mängd vätska i området. Vid en muskelsträckning och/eller muskelinflammation får hästen inte träna hårt. Skadan måste få läka ut.

Ryggont

Ryggproblem märks oftast när hästen tränas. Den kan bli istadig och ovillig att göra vissa rörelser eller visa obehag vid uppsittning.

Få delar av hästen kan göra även experterna så oeniga som just ryggen, både när det gäller var hästen har ont och varför. Ryggproblem hos hästar är som hos människor ofta en ”arbetsskada”, och en utmaning för alla inblandade – hästen, ryttaren och veterinären.

En diagnos är kissing spines, eller överridande tornutskott, vilket innebär att tornutskotten i ryggraden ligger väldigt nära varandra, bildlikt talat ”kysser” varandra. Under senare år har specialisterna lärt sig att en häst kan ha kissing spines och ändå inte visa symptom utan fungera bra i ridning med rätt träning.
Ländkota med tornutskottet som sticker upp i mitten. Bild: Svensk Travsport

Så mycket orkar hästen bära

Det finns riktlinjer från de gamla kavalleriernas tid som säger att en häst kan bära maximalt 20 procent av sin egen vikt, och då räknas både ryttare och sadel. Det är hittills endast lite utforskat, men i bland annat Storbritannien pågår nu forskning för att få stärkta riktlinjer. Tanken är inte att en tung ryttare ska avstå från att rida, utan att få en uppfattning om vad som är lämplig vikt att bära för den individuella hästen. Kvoten ryttarens och sadelns vikt gentemot hästens är inte det enda att ta hänsyn till utan också hästens kroppsbyggnad (grov eller gracil), hur tränad hästen är och vilka krav som ställs. Det är skillnad på om hästen ska ut på en skrittur i skogen eller om den ska hoppa hinder eller springa fort.